Nu måste vi öka stödet för Västsahara

Nu måste vi öka stödet för Västsahara

I samband med att frihets­kämpen Aminatou Haidar besöker Sverige för att tillsammans med bland andra Greta Thunberg ta emot Right Livelihood-priset vill vi lyfta några förslag som skulle kunna bidra till att lösa den djupa och långvariga krisen i nordvästafrika.
Åtgärder för att ingjuta nytt hopp och ny kraft hos de unga generationerna väst­saharier, såväl i det ockuperade området som i lägren. De känner sig med rätta svikna av en omvärld som verkar oförmögen att göra några konkreta framsteg.
Nu hotar ett nytt blodigt krig om inget nytt händer. Det skriver representanter för flera organisationer i en gemensam debattartikel. 

Erkännandet av SADR, Sahariska Arabiska Demokratiska Republiken är den viktigaste frågan utifrån internationell rätt. Det är grunden för en fullvärdig roll i FN och i många internationella sammanhang. Ett 80-tal länder – främst i Afrika och Latinamerika – har någon gång erkänt Västsahara. 

Den 5 december 2012 beslöt Sveriges riksdag, utan omröstning, att Sverige borde erkänna Västsahara. Dock stretade den borgerliga regeringen emot och något erkännande av Västsahara blev aldrig verklighet. Även S-ledda regeringar har stretat emot och utrikesminister Wallström drog öronen åt sig när hon blev utsatt för hot och angrepp från Marocko när de trodde att ett erkännande skulle komma. Hennes efterträdare Ann Linde var, i ett möte med Svenska Västsaharakommittén i slutet av november, tydlig med att ett svenskt erkännande inte kan bli aktuellt så länge Sverige står ensamt bland de europeiska länderna. 

En väg som skulle kunna vara framkomlig är ett samarbete mellan EU och AU. Den västsahariska republiken är fullvärdig medlem i den Afrikanska Unionen och EU borde kunna förmås att i något sammanhang erkänna AU och AU:s medlemsstater. Om EU erkänner AU borde både Sverige och andra EU-länder kunna erkänna AU:s medlemmar inklusive Västsahara.

Den centrala delen i den FN-medlade uppgörelsen mellan Västsahara och Marocko 1991, var en folkomröstning där västsaharierna skulle få rösta om huruvida de ville ha självständighet eller marockansk tillhörighet. För att genomföra folkomröstningen och övervaka vapenvilan inrättade FN:s säkerhetsråd insatsen Minurso, vars mandat tas upp till beslut i Säkerhetsrådet varje år. Folkomröstningen skulle ha genomförts 1992 men Marocko har hittills lyckats förhala och sabotera genomförandet. Katlyn Thomas, USA-advokat som arbetade med vallängderna för Minurso, har vvittnat om att det visst går att genomföra en folkomröstning nu, och att de vallängder som Marocko framhållit som problematiska, i själva verket i princip är klara. En sådan folkomröstning skulle engagera och sammanföra västsaharierna i de ockuperade och befriade områdena samt i flyktingstäderna, men det är väsentligt att den genomförs av FN och inte av de marockanska myndigheterna om den ska bli respekterad. 

Ann Linde menar att Sverige kan driva frågan i FN. Samtidigt är det viktigt att vi civilsamhällesorganisationer driver den utomparlamentariskt bland alla våra internationella kontakter. Vårt förslag är därför att Sverige och civilsamhället driver på om folkomröstningen, inte bara i säkerhetsrådet utan även i FN:s generalförsamling där Frankrike inte kan utnyttja sitt veto.

Läget för de mänskliga rättig­heterna i det av Marocko ockuperade Västsahara är sämre än någonsin. Ockupationsmakten slår numera, med hjälp av polis och huliganer, ner och fängslar alla som uttrycker något som helst stöd för Västsahara. Inte minst är mediablockaden sånär total och press-och yttrandefrihet obefintlig. Därför har arresteringar och misshandel ökat inte minst bland MR-aktivister och inhemska journalister som förvägras rätten att rapportera om vad som händer. Marocko vill inte ha några vakande ögon på sig från omvärlden. 

Civilsamhälles-organisationer har länge drivit kravet att Minurso ska få rätt att bevaka och rapportera om brott mot de mänskliga rättigheterna i Västsahara enligt samma modell som gäller för alla andra FN-insatser. Men Marocko och Frankrike har inte gått med på att utöka Minursos mandat. Inte ens USA har lyckats ändra detta.  

För att åka till Marocko krävs inte något visum av medborgare från många länder, exempelvis EU/EES. Trots detta hindras internationella journalister, politiker och aktivister från att komma in i det av Marocko kontrollerade området. Många som ändå lyckats ta sig in har mer eller mindre hårdhänt kastats ut ur landet. Bara de som samarbetar med den marockanska ockupationsmakten är välkomna. 

Det är mot denna bakgrund, oerhört viktigt att Sverige och civilsamhället stödjer de västsahariska fredsaktivister som med risk för sina liv arbetar för mänskliga rättigheter. Insatser måste komma från många håll. Afrikanska unionen borde kunna gå in och stödja sitt medlemsland Västsahara. Samtidigt måste den svenska regeringen fortsätta att stödja civilsamhället i Västsahara och ställa krav på FN om att utöka Minursos mandat.

Louise Lindfors
Generalsekreterare Afrikagrupperna

Walter Apaza Valdivia
Ordförande Brödet & Fiskarna

Gerardo Lizano
Kansliansvarig Praktisk Solidaritet

Jan Strömdahl
Ordförande Svenska Västsaharakommittén

Elwali Amidane
Västsaharisk Gemenskap i Sverige